Jag äter inte. Jag sover inte. Jag skriver. På dagarna matar jag en maskin med metall, den är som en demon. Sväljer råmaterial och skiter ut små bitar som ska passa i ännu större demoner. Bilar, flygplan, fan vet vad. Jag tänker inte. Jag älskar inte. Jag skriver skräck.

När jag började skriva var mitt hat så starkt att jag bara kunde skriva konsonanter. Efter ett par månader kunde jag forma ord. Nu har jag skrivit en roman. Det är en skräckberättelse och kommer snart ut på Vertigo förlag. Jag hatar fortfarande lika starkt, men nu tror jag att det är jag som styr hatet och inte tvärtom.

 
Jag skriver inte för att bli älskad. Jag skriver inte för att provocera. Jag skriver inte för att synas. Jag skriver för att hedra dem som gett mig något att leva för och jag skriver för alla dem som är som jag. Vi körda missfoster som bara ser elände, ondska och terror vart vi än vänder oss. Vi som aldrig fick chansen och vars enda eskapism är storslagna och makabra historier om det enda som vi i våra bedövade skitliv kan känna är äkta: Mörker. Våld. Sex.

Skräck de senaste tio åren har varit intellektuella överklassfantasier om vampyrer och seriemördare. Jag tycker att skräck ska handla om demoner, barnätande monster, bortglömda gudar, förbjudna ockulta böcker, hemliga besvärjarsekter och blodsoffer till Satan. Den typen av skräck jag skriver finner man sällan i romanform. Den är vanligare på film och i serier.

Min debutroman, Fjärilen från Tibet, handlar om hur helvetet, med orkanstyrka "Antikrist", kraschar in i Sverige och förintar allt vi tvingats att älska. Den är en terrorbomb bestående av två komponenter -- japansk realism och brittisk splatterpunk. Jag är inte fullärd, jag är inget geni, men allt jag vet om skräck och historieberättande har jag lärt mig av mästare. Min roman vilar på deras axlar. Det vore inte rätt av mig att inte nämna ett par av deras namn, nu när Fjärilen snart får breda sina nattsvarta slaktarvingar över de svenska bokhandlare som vågar ta in den i sitt sortiment.

Tack till regissörerna Lucio Fulci, Takashi Miike och John Carpenter för era vackra undergångsvisioner och ert kompromisslösa förakt för feghet och återhållsamhet. Tack till serieförfattarna Pat Mills, Junji Ito, Alan Moore och Alejandro Jodorowsky för er outtröttliga kamp mot ljusets och ordningens förtryckande krafter. Tack till författarna William Gibson, Kazuo Ishiguro, Haruki Murakami och Michael Moorcock för att ni värnat om det lilla såväl som det storslagna och för att ni visat att det enkla når längre än det pretentiösa. Ni är mina hjältar.

Sist men inte minst vill jag nämna musiken. Utan thrash- och dödsmetall hade jag inte orkat slutföra, eller ens påbörja, Fjärilen. Band som Vader, Kreator, Bloodbath, Slayer, Kataklysm och The Crown har gett mig adrenalin och mod nog att inte ge upp utan fortsätta kämpa vidare, natt efter natt, för att lyckas med att ge mina skräckälskande gelikar det finaste jag vet: Mardrömmar.

C J Håkansson